Resumé på svenska
Öppningsseminarium
för politikprogrammet för barns, ungas och familjers välfärd
Öppningsseminariet för regeringens politikprogram för barns, ungas
och familjers välfärd ordnades på Ständerhuset den 20 november.
Syftet med politikprogrammet för barns, ungas och familjers välfärd
är att förebygga och minska illamåendet och marginaliseringen. Under
seminariet poängterades vikten av att lyssna på barn och behovet av
gemensam tid för familjerna.
Kultur- och idrottsminister Stefan Wallin öppnade seminariet och han
konstaterade att man i Finland inte samlat tillräckligt med statistik
om barn. I politikprogrammet har man tagit fram behovet av ett
uppföljningssystem för barnpolitiken. Kunskapsunderlaget för
uppföljningen av barns och ungas välfärd ska också utvecklas. Enligt
undervisningsminister Sari Sarkomaa ska man betona förebyggande arbete
och tidigt ingripande. Man kan inte tala om barns och ungas
välbefinnande utan att tala om skolan menar hon. Sarkomaa lyfte fram
regeringens program för att förbättra den grundläggande utbildningen.
Sammanlagt 80 miljoner euro har reserverats för programmet för hela
valperioden.
Vidare diskuterades barn och idrott, ungas deltagande och
välbefinnande. Politikområdet sträcker sig över ett brett fält och
syftet är att bygga upp ett barn-, ungdoms- och familjevänligt
Finland. Politikprogrammet stärker samarbetet mellan olika
förvaltningsområden. Kultur- och idrottsminister Stefan Wallin svarar
för koordineringen av politikprogrammet och han biträds av
programdirektör Georg Henrik Wrede. Programmet leds av en ministergrupp
vars ordförande är kultur- och idrottsminister Wallin.
Till början
Rätt att delta - skyldighet att lyssna
Barnens rättigheters dag firades tisdagen den 20 november. Barnens
rätt att delta och de vuxnas skyldighet att lyssna på barnen ingår
både i konventionen om barns rättigheter och i Finlands egen grundlag.
Barnkonventionen godkändes i FN 1989 och Finland anslöt sig till den
1991.
Barnombudsmannen Maria Kaisa Aula har skickat ett brev till 1500
inflytelserika personer i vårt land med en påminnelse om att höra
barnens röst och om rätten till deltagande. Att höra barnens och de
ungas röst kräver enligt Aula tid av de vuxna och en
attitydförändring.
Barnombudsmannens byrå gör tillsammans med sina samarbetsparter som
bäst en förfrågan om hur barns rättigheter tillgodoses.
Barnombudsmannen väntar på svar från femhundra barn och unga från
skolklasserna 4-9 på olika håll i Finland. Rapporten blir klar på
våren. Barnens egen uppfattning om hur deras rättigheter tillgodosetts
distribueras under det kommande året till nationella beslutsfattare och
FN. Finska staten utarbetar nästa år sin fjärde periodiska rapport
till FN om hur barnens rättigheter tillgodosetts.
Till början
Östra Finland får ett starkt universitet
I Östra Finland bereds ett federativt universitet av Joensuu och
Kuopio universitet. Östra Finlands universitet ska inleda sin
verksamhet 2010.
Beredningsarbetet inleddes i februari 2007 då en planeringsgrupp som
leddes av professor Reijo Vihko överlämnade sitt förslag för
intensifierat samarbete mellan universiteten i Joensuu och Kuopio till
undervisningsministeriet. Utgångspunkten för Östra Finlands
universitet är samarbete mellan två jämlika universitet.
Syftet med beredningsarbetet är att Östra Finlands universitet har
en gemensam styrelse, gemensam ekonomi, gemensamma studerande och
gemensamma strukturer för förvaltningen när det inleder verksamheten
i början av år 2010. Gemensamma strukturer för fakulteter och
institutioner utvecklas också i synnerhet vad beträffar ekonomiska
vetenskaper, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper.
Kuopio och Joensuu universitet har även tidigare bedrivit samarbete.
Universiteten har under åren samarbetat bl.a. inom forskningssektorn,
inom undervisning, inom rekrytering av studerande och inom utvärdering.
I och med intensifierat samarbete kan servicen samlas och därmed blir
även administrationen lättare. För studerande erbjuder det nya
universitetet bredare möjligheter.
Till början
En utbildning för globalt ansvar och global
kompetens
 |
|
|
|
|
Tragedin i skolan i
Jokela där sex elever och två anställda dödades av en
skolkamrat har chockat en hel värld. Hur var det möjligt? Vem
har ansvar? Vi kan se tragedin i Jokela som ett mikrokosmos som
belyser det makrokosmos som vårt globala beroende utgör.
Utanförskap - självvalt eller påtvingat - kan leda till
konflikt, hat och sammanbrott, och tragedier, som kan få en
fruktansvärd omfattning. Ansvar, både i den lilla och stora
skalan, innebär att vi på ett medvetet sätt utvecklar kunnande
om hur respekt för livet, individen och planeten kan utövas. Det
är ett ansvar att expandera det "vi" för vilket vi
känner omsorg till att omfatta hela det globala skeende som nu
är vår värld.
I mitten av oktober lanserades projektet Fostran till globalt
ansvar och dess publikation Education for Global Responsibility -
Finnish perspectives vid ett forskarsymposium i Helsingfors. Det
sammanfattande anförandet vid seminariet hölls av professor
emeritus Lars Rydén från Uppsala universitet under rubriken An
Agenda for Global Responsibility and Citizenship.
Rydén verkade fram till sommaren 2007 som Director för Baltic
University Programme. Han har sedan 2003 i olika sammanhang
fungerat som undervisningsministeriets sakkunnige i frågor
gällande hållbar utveckling. I följande artikel presenterar
professor Rydén sin syn på de utmaningar som ansvarstagandet
för livet utgör för oss alla.
Monica Melén-Paaso
Undervisningsråd, projektledare
. |
|
Det märks på många sätt att vi lever i en global värld. Vårt
vardagsliv översvämmas av produkter från hela världen, från mat och
kläder till bilar och aktier. Många reser på semester till andra
sidan jordklotet och ungdomar tåg- eller flygluffar i Australien, USA
eller Japan. I sport och ekonomi rapporteras från hela världen i stort
sett varje nyhetssändning.
Har detta påverkat utbildningen vid våra universitet eller skolor?
Knappast på ett systematiskt sätt. Det initiativ som det finländska
undervisningsministeriet tagit för utbildning för och fostran till
globalt ansvar är därför välkommet.
Man kan se det på två sätt. I en rad yrken och livet i allmänhet
behöver vi en ny kompetens för att agera i en ny situation. Inte minst
de som går en ekonomisk utbildning tänker på det, men det gäller en
mängd områden. Vi är beroende av varandra över hela världen och vi
behöver veta hur vi ska handla för att på bästa sätt hantera detta
ömsesidiga beroende. Men det handlar också om solidaritet med
människor och länder som på olika sätt har det svårare än vi i
Norden. Det är bakgrunden till de organisationer för internationell
solidaritet som funnits sedan länge - Röda korset, Rädda barnen,
Läkare utan gränser etc. Men hit kan man också räkna den
internationella fredsrörelsen och de internationella miljörörelserna.
I en mening har dessa rörelser lånat agendan av varandra. Fred,
fattigdom och naturskydd hänger ihop. Respekteras inte människors
rättigheter hotas freden. Har vi inte fred far miljön och människor
illa. Har inte människor mat för dagen är miljön hotad. Och det har
konsekvenser också för de, som bor på andra sidan jordklotet.
Vad är då viktigast att inkludera i en utbildning för globalt
ansvar eller, om man vill, vad innefattas i en global kompetens? En
allmän kunskap om jordens länder och folk, och vår historiska
situation finns ofta sedan tidigare. Det nya handlar om jordens resurser
och miljö, om fred och internationellt samarbete, och utveckling av
demokrati och om global rättvisa.
Hållbar utveckling
Många har kommit till insikt om vikten av en global agenda i samband
med att klimatfrågan fått stor uppmärksamhet. Men klimatfrågan är
bara en sida av det allt tydligare globala skeendet. Klimatfrågan har
visat att energin är ett globalt krisområde. Priset på energi och
åtgärder för att minska påverkan på klimatet, dvs att i slutändan
hitta alternativ till kol och gas, märks av alla. Andra krisområden
är det minskande fisket i världshaven, avskogning och den dramatiskt
minskande biologiska mångfalden. En stor FN rapport år 2005 (Millennium
Ecosystems Assessment) visade att av nära hundra undersökta ekologiska
tjänster är två tredjedelar på väg att utarmas.
Det gäller inte minst så kallade reglerande ekosystemtjänster, t
ex pollinering. Om en global resurs försvinner eller dramatiskt minskar
far många illa och en hel ekonomisk sektor kan upphöra. Den globala
resurshanteringen har alltså en viktigt social och ekonomisk dimension.
Resursanvändning är central i utbildning för hållbar utveckling och
det är en del i den globala agendan. Vikten av hållbarhetsfrågorna
har framhållits av FNs klimatpanel, av den sk Stern rapporten och av en
lång rad forskare som alla har understrukit att det är avgörande att
agera nu. Om ett eller två decennier är det betydligt svårare att
hindra den utveckling som allt snabbare leder till en varmare och
betydligt mindre gästvänlig planet.
Att leva i fred
Trots att vi dagligen matas med nyheter om konflikter i bl a
mellanöstern kan det vara värt att påminna sig om att det faktiskt -
kanske för första gången i mänsklighetens historia - inte
någonstans i välden pågår ett traditionellt krig, dvs väpnad
konflikt mellan två stater. De konflikter som vi hör om är alla i
teknisk mening interna, dvs man är oense om hur staten skall avgränsas
(t ex Tjetjenien och Sudan) eller vem som skall ha makten (t ex i Irak
och Afghanistan). Fredsforskare i Uppsala har inte bara en databas på
konflikter utan också en på fredsinitiativ och fredsförhandlingar.
Den visar att ansträngningarna för konfliktlösning ökar, möjligen
med undantag av i Mellanöstern. Ett nytt sätt att hantera konflikter
har blivit möjligt efter det kalla krigets slut, där
stormaktsmotsättningarna dominerade världen.
Att leva i fred med varandra är en avgörande punkt på en agenda
för globalt ansvar. Är det möjligt? Kan vi avskaffa kriget som
institution och hantera konflikter på ett annat mer konstruktivt sätt?
Johann Galtung, den norske fredsforskningens nestor, har ju formulerat
det så. Vi har avskaffat slaveriet, och kolonialismen har till stora
delar upphört. Också kriget kan föras till historiens skräpkammare.
Demokratisering är avgörande
Vilka verktyg behöver vi för att hantera gemensamma resurser och
lösa gemensamma konflikter? Svaret tycks vara entydigt. Det kan bara
ske genom ett styre baserat på demokrati och deltagande. All erfarenhet
säger att varje styrelseform som lämnar över makten och ansvaret till
en eller ett fåtal har misslyckats med dessa uppgifter. Kanske är det
inte så förvånande. Demokrati innebär ju att man sätter sig ner och
kommer överens om gemensamma angelägenheter och i slutändan lägger
sin röst. "I demokratier räknar vi röster i stället för döda
kroppar" som fredsforskaren Peter Wallensteen uttryckt det. Den som
först pekade på demokrati som kungsvägen till fred mellan stater var
Immanuel Kant, filosof i dåvarande Königsberg, nu Kaliningrad, vid
Östersjökusten. Det har besannats. Det finns ännu inga exempel på
att två demokratier utkämpat ett krig med varandra (däremot många
där den ena parten varit en demokrati). Demokrati är inte bara ett
röstningsförfarande. Där ingår så mycket mer som är viktigt att
framhålla i ett globalt sammanhang. Demokratier respekterar mänskliga
rättigheter, grundläggande i en agenda för globalt ansvar. Respekt
för personer som har en svagare ställning är i allmänhet dålig i
världen som helhet. Det gäller minoriteter och andra etniska grupper,
det gäller fattiga och inte minst kvinnor. Även dessa måste få vara
representerade i beslutsfattandet och få sina rättigheter respekterade.
En svag punkt i de flesta "nya" demokratier är maktdelning.
Styrande, dömande och lagstiftande makt delas konstitutionellt i en
klassisk demokrati. Men det står mycket mer på dagordningen. Den
maktkoalition som vi ser mest av är ekonomisk-politisk. Det leder till
att de som styr ett samhälle i första hand försvarar sina egna
ekonomiska intressen, tyvärr vanligt i Central- och Östeuropa efter
systemskiftet 1989-91. Medierna, ibland kallat den fjärde statsmakten,
far också illa i sk nya demokratier. Den omedelbara konsekvensen av den
orangea revolution i Ukraina 2004, var att medierna äntligen kunde
rapportera obehindrat om vad som hände i landet.
Den globala byn - tolerans eller rättvisa
Globalisering innebär att vi bor i samma "globala by", som
man uttryckt det. Ska vi då inte vara solidariska med vår "nya
grannar" och medmänniskor? Den frågan är grund för en global
etik, ett utvidgat användande av den gyllene regeln, i sammanfattning
"bemöt andra som du själv vill bli bemött".
Men etik är i allmänhet svag. Vanligen ser vi tolerans, snarare än
solidaritet. Flera internationella rörelser och dokument ber oss att
visa tolerans. ?The art of tolerance? är den senaste som jag sett vid
en utställning i Berlin i höst. Kanske är det befogat. Hur är det
med toleransen gentemot andra religioner, sexuella mönster eller
kulturyttringar? Ytterst fordrar dock den globala etiken inte bara
tolerans och solidaritet utan även rättvisa. Rättvisa mellan vilka?
Hållbar utveckling började med rättvisa mellan generationerna.
"Vi har inte rätt att beröva våra efterföljande en rimlig
möjlighet att leva ett lika bra liv som vi", sade
Brundtlandkommissionen i sin rapport 1987.
Vi bör alltså inte förbruka jordens resurser så att inget
återstår till våra barn. Men det är just det vi gör just nu! Oljan,
fisken och skogarna håller på att ta slut. Erkänner vi en lika rätt
till resurser för oss som finns på jorden just nu? Anmärkningsvärt
var deklarationen från ett högnivå klimatmöte organiserat av den
tyska förbundskanslern Angela Merkel i oktober i år. Där sägs i
klartext att jordens alla invånare har lika stor rätt till
energiresurser och den globala atmosfären. Slutsatsen blev att vi kan
emittera två ton koldixoid per person. Två ton innebär att tyskarna
måste minska sina emissioner med när tio gånger. Något sådant har
inte tidigare synts i den tyska eller ens den europeiska diskussionen.
Där talar man om 20 % minskning till 2020. Global rättvisa var också
utgångspunkten för de sk millenniemålen som Förenta Nationerna
ställt upp år 2000. Det gäller bl a att halvera den globala
fattigdomen och barnadödligheten. Man har också beräknat vad det
skulle kosta att åstadkomma detta. Man har frågat efter ett bistånd
från världens rikaste stater av 0,7 % av budgeten. Bara några få
når upp till det målet. USA ligger sist på listan med det minsta
relativa biståndet i världen, 0.15 %. Det är långt kvar både till
solidaritet och rättvisa.
Utbildning för globalt ansvar
Många universitet och skolor har redan program för global
utbildning. Svårigheten är att få det infört i många utbildningar.
Det finns i alla ämnesområden delar som är viktiga i ett globalt
perspektiv. I teknik och naturvetenskap är resurshanering och
miljöfrågorna centrala, i samhällsvetenskap är demokrati och
konfliktlösning viktig och i humaniora kan mänskliga rättigheter
behandlas. Svårigheten är inte i första hand att inkludera delar av
den global agenda. Den är istället att se sammanhanget,
systemförståelsen, hur allt hänger samman. Dessutom har den globala
agendan en viktig komponent av fostran. Den är ju normativ. Det är få
lärare som är van att behandla sådana frågor men det är viktigt att
de kommer upp på bordet och medvetandegörs.
Det finländska initiativet gällande globalt ansvar har gjort att
normativa frågor är legitima och det kommer förhoppningsvis att
välkomnas av alla som ser vikten av att agera globalt i en global
värld.
Lars Rydén
Professor Emeritus
Baltic University Programme
Uppsala Centre for Sustainable Development
Uppsala universitet
Till början
Utbildningen i Finland genom åren
Statistikcentralen publicerar Finlands självständighets
90-årsjubileum till ära en gång i månaden statistiska exempel på
hur samhället har utvecklats. Novembers exempel visar hur den
finländska utbildningen har utvecklas. De decennier Finland har varit
självständigt präglas av många samhälleliga, ekonomiska,
vetenskapliga och teknologiska brytningar som avspeglas i statistiken
som beskriver samhället.
Läroplikten tryggar grundutbildningen
Utbildningsstatistiken visar att befolkningens utbildningsnivå har
stigit under hela självständigheten. Kort efter självständigheten
stiftades lagen om läroplikt, som gällde 7-13-åriga barn. Lagen
trädde i kraft 1921 och då började antalet elever i folkskolan snabbt
öka. I mitten av 1930-talet fick omkring 90 procent av 7-15-åringarna
undervisning. Utbildningen nådde gradvis alla läropliktiga i
skolåldern.
Efter kriget var det en utmaning att få barnen i de stora
åldersklasserna att rymmas i folkskolorna. På landsbygden var antalet
folkskolor som störst på 1950-talet, men efter det började antalet
minska på grund av flyttningen från landsbygden. I städerna ökade
antalet folkskolor raskt ännu under 1960-talet.
I och med stadgandena åren 1957 och 1958 förlängdes folkskolan med
två år av medborgarskola till en åttaårig skola. Diskussionen om
grundskolan tog fart i slutet av 1950-talet, då man presenterade tanken
på en nioårig, kommunal enhetsskola som skulle vara avgiftsfri för
alla.
I systemet före grundskolan sökte eleverna från folkskolans
fjärde klass till lärdomsskolan, som jämnade vägen för fortsatta
studier, t.ex. vid universitetet. Kvar i folkskolan blev de elever som
inte kom in till lärdomsskolan eller vars föräldrar inte hade råd
eller inte ville utbilda sina barn. I allmänhet kostade det att gå i
lärdomsskolan. När familjerna blev mer välbeställda innebar det att
allt fler föräldrar önskade att deras barn skulle få allt bättre
utbildning. Vid övergången mellan1960- och 1970-talen gick redan 60
procent av åldersklassen över till mellanskolan, dvs. till
lärdomsskolans lägre klasser.
År 1968 stiftades lagen om grunderna för skolsystemet, vilket
innebar att grundskolan såg dagens ljus. Den 9-åriga grundskolan
genomfördes stegvis under 1970-talet. Nu omfattar läroplikten
åldersklasserna 7-16 och det är inte möjligt att bli befriad från
läroplikten. I början av 2000-talet genomfördes en förskolereform
enligt vilken alla 6-åringar har rätt att få förskoleundervisning
året innan läroplikten börjar. År 2006 deltog nästan hela
åldersklassen, dvs. 58 000 barn, i den frivilliga
förskoleundervisningen för 6-åringar.
Studentmössan blir vanligare
År 1930 fanns det drygt 200 lärdomsskolor i Finland. Efter kriget
skedde en snabb ökning av antalet lärdomsskolor. År 1950 fanns det
över 300 lärdomsskolor och år 1970 över 600. Fram till år 1920 var
det ovanligt att gå i lärdomsskola. Mindre än 10 procent av en
åldersklass gick vidare till lärdomsskolan. Ända till slutet av
1930-talet var det barn i välbärgade familjer, huvudsakligen i
städerna, som gick i lärdomsskola.
År 1950 började en fjärdedel av en åldersklass i lärdomsskola
och år 1960 något under 40 procent. Till lärdomsskolan gick fler barn
än tidigare från sådana familjer där föräldrarna inte hade gått i
lärdomsskola. I början av 1970-talet hade antalet elever som började
lärdomsskola redan stigit till 60 procent jämfört med åldersklassen
11 år.
I början av 1950-talet fortsatte bara något under 10 procent av
åldersklassen i gymnasiet, dvs. de högre klasserna i lärdomsskolan.
Efter det började andelen snabbt stiga. År 1960 fortsatte något under
20 procent av åldersklassen i gymnasiet och år 1980 omkring 50 procent.
Jämfört med åldersklassen 16 år har antalet elever som årligen
börjar gymnasiet överstigit 60 procent under 2000-talet. I början av
2000-talet studerade drygt 130 000 elever i gymnasieutbildning. Under de
allra senaste åren har antalet elever i gymnasieutbildning börjat gå
ned på grund av krympande åldersklasser: år 2006 uppgick antalet
elever i gymnasieutbildning till 117 000.
Under 1930-talet tog drygt 2 000 personer studentexamen, dvs. omkring
3 procent av åldersklassen. År 1950 var antalet drygt 4 000. Efter det
började antalet studentexamina snabbt öka. År 1963 överskred antalet
studentexamina 10 000, efter tio år 20 000 och år 1982 redan 30 000
examina. År 2006 tog nästan 33 000 elever studenten.
Yrkesutbildningen reformeras
Yrkesutbildningen har likaså utvidgats för att allt bättre kunna
garantera de grundläggande färdigheter som krävs av arbetskraften.
Läroanstalter på institutnivå grundades till största delen redan i
slutet av 1800-talet. Utbildningen på arbetarstadium startade redan
efter krigen. År 1958 stadgades en lag om yrkesläroanstalter. De
allmänna folkskolbaserade yrkesskolorna blev till grund för nätet av
yrkesskolor. Vid sidan av dem utvecklades läroanstalter på skol- och
ungdomsstadiet för olika yrkesgrenar.
I början av 1900-talet hade den yrkesinriktade utbildningen 8 000
elever, år 1940 omkring 20 000 elever och år 2005 studerade nästan
250 000 elever inom olika former av yrkesutbildning som leder till
examen.
Nuförtiden är den yrkesinriktade grundläggande utbildningen
treårig. Under de senaste åren har särskilt läroavtalsutbildningen
och den fristående examen utvidgats och gjort yrkesutbildningen mer
mångsidig. Numera avläggs nästan hälften av yrkesexamina som
fristående examen.
Högskolorna i förändring
År 1640 grundades Finlands första universitet, Kungliga Akademien i
Åbo. Dess verksamhet flyttades dock till den nya huvudstaden
Helsingfors år 1827. I början av 1900-talet grundades Tekniska
högskolan och Helsingfors handelshögskola (Helsingin
kauppakorkeakoulu). Efter självständigheten inledde Åbo Akademi, Åbo
universitet (Turun yliopisto) och Svenska handelshögskolan sin
verksamhet.
Antalet högskolestuderanden ökade i jämn takt. År 1900 var 2 500
studerande inskrivna vid Helsingfors universitet, år 1920 uppgick
antalet högskolestuderande till totalt 3 600 och just före
vinterkriget år 1938 till omkring 9 000 studerande. År 1950 hade
högskolorna totalt drygt 14 000 studerande och tio år senare
överskreds gränsen på 20 000 studerande.
På 1960-talet grundades flera nya högskolor. Verksamheten startades
vid Villmanstrands och Tammerfors tekniska högskolor
(Lappeenrannan/Tampereen teknillinen korkeakoulu), Joensuu universitet
(Joensuun yliopisto) och Vasa handelshögskola (Vaasan
kauppakorkeakoulu). Den samhälleliga högskolan (Yhteiskunnallinen
Korkeakoulu) omvandlades till Tammerfors universitet (Tampereen
yliopisto) och Jyväskylä pedagogiska högskola (Joensuun
kasvatusopillinen korkeakoulu) till Jyväskylä universitet
(Jyväskylän yliopisto). Verksamheten vid Uleåborgs universitet (Oulun
yliopisto) inleddes i slutet av 1950-talet. Reformeringen och den
regionala utvidgningen av högskoleväsendet hängde ihop med
förstatligandet av privata högskolor under 1970-talet.
I slutet av 1960-talet fanns det redan nästan 60 000
högskolestuderande, dvs. antalet hade nästan tredubblats under ett
decennium. Gränsen på hundratusen studerande överskreds året 1988.
Under 1990-talet ökade antalet studerande åter snabbt och gränsen på
150 000 studerande vid universiteten överskreds i slutet av 1990-talet.
År 2006 uppgick antalet studerande vid universiteten till nästan 180
000.
Ett nytt element inom högskolesektorn var de temporära
yrkeshögskolorna, som inledde sin verksamhet år 1991. De sista av de
temporära högskolorna blev permanenta i början av 2000-talet. Numera
är antalet studerande vid yrkeshögskolorna omkring 130 000.
Yrkeshögskoleutbildningen har ersatt den yrkesinriktade institutnivån
och yrkesutbildningen på högre nivå.
Utbildningsnivån har stigit raskt
Den ökade utbildningen syns i en snabbt stigande utbildningsnivå
bland finländarna. Antalet personer som avlagt examen efter grundnivå
har stigit från omkring 300 000 år 1950 till 2,8 miljoner år 2005.
År 1975 hade 11 procent av den befolkning som fyllt 15 år avlagt
examen på högre nivå. År 2005 hade redan 25 procent avlagt examen
på högre nivå. Särskilt snabbt har de yngre åldersklassernas
utbildningsnivå förbättrats. När 50 procent av 25-34-åringarna hade
avlagt examen efter grundnivå år 1975, var andelen 85 procent år
2005.
Källa: Statistikcentralen. Artikeln är en förkortning av
Statistikcentralens artikel som publicerades på dess webbplats.
Till början
Etusivu tipsar om länk: Staten som ägare
Ett statsbolag är ett aktiebolag där staten äger majoriteten av
aktierna. Statens intressebolag däremot är bolag där staten äger
minoriteten av aktierna. Mer information om båda finns på webbplatsen
www.valtionomistus.fi, som öppnades i november. Den finskspråkiga
sidan är omfattande. De svensk-språkiga och engelskspråkiga sidorna
www.statensinnehav.fi och www.stateownership.fi öppnas i december.
Till början
Lediga tjänster
Undervisningsministeriet svarar som en del av statsrådet för
utvecklingen och det internationella samarbetet när det gäller
utbildnings-, forsknings-, kultur-, idrotts- och ungdomspolitiken.
Ministeriet främjar bildning och kultur, skapar förutsättningar för
kunskap och kompetens, livslångt lärande, kreativitet och medborgarnas
deltagande och välfärd.
Vi söker ett kulturråd
till konst- och kulturarvsenheten vid kultur-, idrotts- och
ungdomspolitiska avdelningen. I ministeriets lönesystem har tjänsten
kravprofil 10 (uppgiftsbaserad lön 3021,14 euro/mån.). Dessutom
betalas lön enligt individuell arbetsprestation till högst 50 % av den
uppgiftsbaserade lönedelen.
Kulturrådet har hand om berednings- och verkställande uppgifter i
fråga om kultursamarbetet i Nordiska ministerrådet samt särskilt
angivna uppgifter och internationella uppgifter som gäller konst- och
kulturförvaltning.
Behörighetsvillkor är högre högskoleexamen och förtrogenhet med
tjänstens uppgiftsområde samt utmärkt förmåga att använda finska i
tal och skrift och nöjaktig förmåga att använda svenska i tal och
skrift. För att tjänsten skall kunna skötas med framgång behövs god
förtrogenhet med konst- och kulturarvssektorn, kännedom om konst- och
kulturförvaltningen samt erfarenhet av nordiska och internationella
uppgifter. Goda kunskaper i svenska och engelska samt övriga
språkkunskaper räknas som merit.
Undervisningsministeriet ser gärna både kvinnliga och manliga
sökande.
Närmare upplysningar lämnas av konsultativa tjänstemannen Hannele
Koivunen, tfn (09) 160 77070.
Helsingfors 8.11.2007
Kanslichef Harri Skog
Ansökan riktas till statsrådet och skall inklusive matrikelutdrag
eller kopior av betyg och intyg vara inlämnad på
undervisningsministeriets registratorskontor, Sjötullsgatan 10, 00170
Helsingfors senast 30.11.2007 före tjänstetidens slut (kl.
16.15). Ansökan kan också sändas elektroniskt under adress
opmkirjaamo@minedu.fi inom samma tid. Diarienumret 124/111/2007 skall
nämnas i ansökan. Ansökningshandlingarna återsänds inte.
Vi söker en informatör
till ministeriets kommunikationsenhet. Tjänsteförhållandet är
gemensamt för ministeriet. Det är frågan om ett tjänsteförhållande
för viss tid, högst till den 31 december 2008. Tjänsteförhållandet
besätts så snart som möjligt. I ministeriets lönesystem har
tjänsteförhållandet kravprofil 8 (uppgiftsbaserad lön 2 504,10 euro/mån.).
Dessutom betalas lön enligt individuell arbetsprestation till högst 50
% av den uppgiftsbaserade lönedelen.
Informatören svarar för kommunikation som gäller utbildnings-,
forsknings- och studiestödsfrågor.
Behörighetsvillkoren är högskoleexamen samt utmärkt förmåga att
använda finska i tal och skrift och nöjaktig förmåga att använda
svenska i tal och skrift. För att uppgiften ska kunna skötas med
framgång behövs utbildning inom mediebranschen, några års
arbetserfarenhet av informationsuppgifter samt kännedom om
utbildningsärenden. Goda kunskaper i engelska och andra språkkunskaper
räknas som merit.
Undervisningsministeriet ser gärna både kvinnliga och manliga
sökande.
Närmare information lämnas av kommunikationsdirektör Marjo
Merivirta, tel. 040 701 9525.
Helsingfors den 20 november 2007
Förvaltningsdirektörens ställföreträdare, regeringsråd Heikki
Rosti
Ansökningarna riktas till undervisningsministeriet och skall
inklusive matrikelutdrag eller kopior av betyg och intyg vara inlämnade
på undervisningsministeriets registratorskontor, Sjötullsgatan 10,
00170 Helsingfors, senast 7.12.2007 före tjänstetidens slut (kl.
16.15). Ansökningarna kan också sändas elektroniskt under adress
opmkirjaamo@minedu.fi inom samma tid. Diarienummer 127/111/2007 skall
nämnas på ansökningarna, som inte återsänds.
Centralkommissionen för konst ledigförklarar en tjänst som
regionchef
Tjänsten är ny och hänger samman med att den administrativa
personalen vid de regionala konstkommissionerna vid årsskiftet
överförs till centralkommissionen för konst. Tjänsten tillsätts
under förutsättning att riksdagen beviljar de medel som behövs.
Till regionchefens uppgifter hör bl.a. utveckling och strategisk
planering av de regionala konstkommissionernas verksamhet. Regionchefen
är chef för de regionala konstkommissionernas administrativa personal
och sakkunnig i fråga om den regionala konstförvaltningen. Till
uppgifterna hör också att främja samarbetet mellan de regionala
konstkommissionerna och tillsammans med dem främja systemet med
länskonstnärer.
För tjänsten finns inga fastställda behörighetsvillkor. För att
tjänsten skall kunna skötas med framgång behövs högskoleexamen,
erfarenhet av konstförvaltning, kännedom om konstlivet samt kunskaper
i finska och svenska samt engelska. Erfarenhet av chefsuppgifter
betraktas som merit.
Närmare information om tjänsten ger ordföranden för
centralkommissionen för konst Hannu Saha, tfn 09-1607 7333, och
generalsekreterare Jarmo Malkavaara, tfn 1607 7338.
Ansökan riktas till centralkommissionen för konst och skall
inklusive matrikelutdrag eller kopior av betyg och intyg vara inlämnad
på centralkommissionen för konst, PB 293, 00171 Helsingfors (Manegegatan
7), senast 7.12.2007 före tjänstetidens slut (kl. 16.15).
Centralkommissionen för konst 16.11.2007
Till början
|
