Konventionens tillkomst är resultatet av en gemensam omsorg om världens unika kultur- och naturarv som är hotat. Utgångspunkten är att bevara det för kommande generationer. Konventionens målsättning är att öka förståelsen för det unika arv som olika nationer besitter samt sprida kunskap om det. Det internationella samarbetet omfattar räddningsaktioner, vård och restaurering av kulturarvet då de nationella ansträngningarna inte räcker till.

Världsarvslistan blir längre för varje år. Världsarvskommittén möts årligen för att behandla nya nomineringar. Kommittén väljs bland medlemsländerna för sex år. Det finns för närvarande 679 kulturobjekt, 174 naturobjekt och 25 objekt med kultur- och naturvärden (år 2008).

I Finland finns det för närvarande sex kulturobjekt och ett naturarvsobjekt.

Sveaborg
Gamla Raumo
Petäjävesi gamla kyrka
Verla träsliperi och pappfabrik
Sammallahdenmäki, gravrösen från bronsåldern
Struves kedja
Kvarkens skärgård

För att inskrivas på världsarvslistan måste ett kulturobjekt fylla vissa kriterier. Det bör t.ex. vara ett mästerverk skapat av människan eller ett exceptionellt vittnesmål om en levande eller redan utdöd kultur. Objektet kan vara en byggnadstyp som representerar ett viktigt historiskt skede eller en traditionell bosättning från en viss kultur. Det kan även hänföras till händelser, levande tradition, idéer, religioner eller konstnärliga och litterära verk.

Ett naturobjekt kan berätta om viktiga utvecklingsskeden i jordens historia eller vara exempel på en pågående ekologisk eller biologisk förändring. Det kan representera ett exceptionellt vackert landskap eller vara hemvist för en hotad djurart.

 Sveaborg

Sveaborg inskrevs på världsarvslistan år 1991. Fästningen har en central betydelse som monument över Östersjöns maktpolitik och fästningsteknik. Sveaborg byggdes med finansiellt stöd från Frankrike som ”Sveas borg” mot Ryssland. Under den ryska tiden förstärktes fästningen mot väster och under Finlands självständighet har den spelat en viktig roll i landets försvar. Fästningen var på sin tid ett starkt fäste, som t o m kallades Nordens Gibraltar.  

Sveriges riksdagar beslöt år 1747 att befästa rikets gräns mot Ryssland. Staden Lovisa förseddes med ett landfäste och ön Svartholm utanför fick ett sjöfäste. Sveaborg byggdes på sex öar utanför Helsingfors både som ett sjöfäste och plats för flottan. Fästningen skulle bevaka infarten till Helsingfors och utgöra en trygg hamn och övervintringsplats för den svenska skärgårdsflottan.

Överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd gjorde upp fästningsritningarna samt ledde byggnadsarbetena. Fästningsverken byggdes enligt tidens fästningsteorier men anpassades till de lokala terrängförhållandena. Öarnas skiftande formtvingade till exceptionella lösningar. Arbetskraften fick man hos den indelta armen som inkallades från olika orter i landet. Antalet soldater och fångar kunde tidvis uppgå till 6000 man. Fästningen skulle vara färdig inom några år men pengarna sinade. Vid Ehrensvärd död år 1772 var fästningen ännu halvfärdig.

Ryssland anföll Finland år 1808. Fästningen blockerades av fienden under vintern och kapitulerade på våren innan isarna hade gått. Sveaborg verkade som rysk garnison i 110 år. Under Krimkriget 1855 bombarderades Sveaborg av den engelsk-franska flottan. Fästningen var föråldrad och kunde inte motstå anfallet och förstördes således svårt. Tiden efter kriget innebar för Sveaborg betydande upprustning och förnyelse. Man byggde en ny försvarslinje mot havet med jordvallar och kasematter. Den civila befolkningen som främst bestod av ryska handelsmän, hantverkare och tjänstemän byggde trähus på fästningen. Under den ryska tiden bodde c 6000 soldater och civila personer på Sveaborg.

I samband med Finlands självständighet blev Sveaborg finsk garnison år 1918. Efter inbördeskriget fungerade ett fångläger på fästningen. Under andra världskriget spelade Sveaborg ännu en roll i huvudstadens luftvärn. Fästningen har numera övergått i civilbruk. Sjökrigsskolan är den enda institution som påminner om fästningens militära förflutna.

Sveaborg har idag 850 invånare och c 400 arbetsplatser. Fästningen spelar en allt viktigare roll som turistattraktion och plats för rekreation. Förvaltningsnämnden för Sveaborg handhar vården och restaureringen av fästningens murar och byggnader.

Gamla Raumo

Gamla Raumo är en typisk nordisk trästad med enhetlig bevarad stadsbild. Kännetecknande för staden är strukturen i gatunätet vilket delvis kan dateras till medeltiden samt de låga träbyggnaderna i en våning. Därtill är staden en levande boendemiljö med affärsverksamhet och närservice. Gamla Raumo inskrevs på världsarvslistan år 1991.

Raumo är en av Finlands sex medeltida städer. De enda medeltida byggnaderna är Treenighetskyrkans ruiner och Heliga Korsets kyrka, vilken byggdes som fransiskanerklostrets kyrka. Staden brann åtminstone tre gånger under 1500-talet.

På 1600-talet utvidgades staden från Treenighetskyrkan till det nuvarande torget. På 1620-talet omgavs staden med en tullgräns. Området innanför tullen är dagens Gamla Raumo. Den nyare staden har vuxit utanför tullgränsen.

Staden brann ner år 1682. Efter det har staden inte drabbats av större bränder. Den äldsta stadskartan från åren 1698-1710 berättar hur staden byggdes upp efter branden. Branden gjorde det möjligt att bredda och räta ut gatorna. Stadens viktigaste offentliga byggnad är rådhuset i sten, vilket byggdes år 1776 enligt arkitekt C.Fr.Schröders ritningar. De förmögna borgarna och skeppsredarna bodde i stadens centrum i närheten av rådhuset och torget medan de mindre bemedlade bodde i mindre hus i stadens utkanter. Alla bostadshus förutom ett är byggda i trä.

Raumo segelflotta var i slutet av 1800-talet landets största och det lokala välståndet ledde till en livlig byggnadsverksamhet. I slutet av 1800-talet försökte man förnya stadsplanen för Gamla Raumo enligt tidens anda, men den förverkligades inte. Invånarna valde att bygga om och reparera sina hus istället för att bygga nytt enligt den nya planen. Således kunde man höja boendestandarden enligt tidens krav. Vid sekelskiftet förnyades exteriören hos c. två tredjedelar av husen för att motsvara tidens stilideal. Ombyggandet i nyrenässans dominerar ännu dagens stadsbild.

Gamla Raumo fick sin prägel som historisk stadsdel i början av 1900-talet. Staden växte utanför tullgränsen medan den gamla stadsdelen undgick förnyelser. Den kraftiga påstöten att skydda Gamla Raumo kom igång på 1960-talet och befästes i stadsplanen 1981. Planen gjorde det möjligt att skydda den unika stadsmiljön och byggnadsbeståndet.

Gamla Raumo är idag en livskraftig boendemiljö med arbetsplatser och affärer. De flesta husen från 1700- och 1800-talen har iståndsatts under de senaste trettio åren. Husen har försetts med dagens bekvämligheter och stadsdelen har blivit en eftertraktad boendemiljö. Husägarna vårdar fastigheterna under ledning av stadens myndigheter.

  Petäjävesi gamla kyrka

Petäjävesi gamla kyrka har 1994 införts på världsarvslistan som ett enastående byggnadsminne över nordisk träkyrkoarkitektur.

Kyrkan som uppfördes åren 1763-75 under ledning av byggmästaren Jacob Klementsson Leppänen ligger invid övre loppet av Päijänne insjösystem. Sextio år senare fick kyrkan en klockstapel. Erik Jacobsson Leppänen, som var sonson till kyrkobyggaren, ansvarade för byggandet. Samtidigt timrades en ny sakristia i kyrkans östra ända bakom altaret och fönstren förstorades.

Kyrkan togs ur bruk år 1879 då den nya sockenkyrkan blev färdig. All gudstjänstverksamhet överfördes till den nya kyrkan men den gamla kyrkan fick stå kvar. Klockorna hängde kvar i klockstapeln och begravningsplatsen invid användes fortfarande.

Kyrkan har renoverats kontinuerligt sedan 1920-talet. Man har förstärkt konstruktioner, förnyat spåntaket och förbättrat närmiljön. Begravningsplatsen fick ett nytt staket år 1997.

Petäjävesi gamla kyrka är till det yttre lik ett flertal korskyrkor trots att väggarna saknar brädfodring. Man träder in i kyrkan genom klockstapelns nedre våning. Den har planen av ett kors där korsarmarna avsmalnar utåt. I mitten där luckan för att hissa upp kyrkklockorna ligger finns en cirkelformad blåmålad komposition som avbildar himlavalvet.

Ovanför kyrksalens mitt reser sig en flersidig kupol och korsarmarna kröns av höga tunnvalv. Väggar och valv är omålade. Ornament i röd färg finns endast på valvens ribbverk och väggarnas bindebjälklag. En flitig användning har gett de omålade bänkarna en silverglänsande patina. Plankorna i kyrkgolvet är från en tidigare kyrka som stått på samma plats. Plankorna är korta vilket gjorde det lätt att lyfta dem åt sidan då en avliden skulle begravas under kyrkgolvet.

Predikostolen är från kyrkans tillkomsttid. Den allvarliga Kristoforus, Kristus bärare, bär upp predikostolen. De fyra evangelisterna och ett flertal änglar berättar om folklig hantverkarkonst.

På korets södra sida invid fönstret finns klockarbänken, därifrån klockaren lett psalmsången. Altartavlan från år 1843 samt målningarna föreställande Luther och Moses är målade av Carl Fredrik Blom, som var den sista hantverkarmålaren.

Verla träsliperi och pappfabrik 

Verla träsliperi och pappfabrik är en unik industrimiljö från den finska träförädlingens tidiga år. Fabriksmiljön kompletteras av forsen jämte kraftverk och arbetarbostäder. Verla inskrevs på världsarvslistan år 1996.

Ingenjör Hugo Neuman grundade år 1872 Verla träsliperi vid Mäntyharjustråkets flottningsled. På området fanns rikligt med outnyttjade skogsresurser.

Fabriken hann verka i endast fyra år före den brann ner. Verksamheten återupptogs dock snabbt. Pappersmästaren Gottlieb Kreidl från Österrike, pappersmästaren Luis Haenel från Tyskland och handelsman, konsul Wilhelm Dippell från Viborg grundade det nya företaget år 1882. Det nya sliperiet och pappfabriken byggdes helt i trä. Torken förstördes totalt i en brand år 1892. Den nuvarande torken i fyra våningar byggdes i tegel. Planerare var arkitekt Carl Eduard Dippell. På grund av den överhängande brandfaran murades även träsliperiet och pappfabriken i tegel år 1895. Emedan de nya väggarna byggdes kring den gamla fabriken i trä kunde produktionen fortgå under hela byggnadsskedet.

Patronens bostadshus blev färdigt år 1885. Den tornförsedda gaveln är en senare tillbyggnad. Fabriksområdet omfattar även andra byggnader såsom en rund paviljong vid en numera riven kägelbana, skjul för brandredskap, förvaringshus och magasin. Kraftverken har tillkommit på 1950- och 1990-talen.

På båda sidorna om forsen invid fabriken uppstod det småningom ett samhälle med arbetarbostäder, bastubyggnad, kvarn, samlingslokal och butik.

Fabrikens huvudprodukt, den vita cellulosapappen, fick ett gott rykte på marknaden. Förpackningsindustrin och boktryckerier var de främsta kunderna. Pappen såldes främst till Ryssland, Centraleuropa och Amerika. Årsproduktionen, som var nästan 2000 ton, kan enligt dagens mått verka anspråkslös.

Fabriken sysselsatte som mest 140 personer. En stor del av arbetskraften var kvinnor. De arbetade vid maskinerna och behandlade den färdiga produkten.

Fabriken övertogs av Kymmene Aktiebolag år 1922. Sommaren 1964 slutade verksamheten och maskinerna stannade. Fabriksbyggnaderna jämte maskiner fick stå kvar på sina platser. Skolrådet Veikko Talvi, som fungerat som informationschef vid Kymmene Aktiebolag förstod sig på fabrikens industrihistoriska värde. Tack vara honom öppnade Verla museum sina dörrar år 1972, 100 år efter att fabriken börjat sin verksamhet.

Vid forsens övre fall finns en förhistorisk hällmålning på en brant klippvägg. Den berättar om bosättningen vid vattenstråket för flere tusen år sedan.

Sammallahdenmäki, gravrösen från bronsåldern

Sammallahdenmäki, ett område med bronsåldersrösen skrevs in på UNESCOs Världsarvslista i december 1999. Det är Finlands första arkeologiska objekt på Världsarvslistan.

Sammallahdenmäki i byn Kivikylä i Lappi kommun i södra Satakunta, är en unik helhet som består att 33 gravrösen från bronsåldern (1500-500 fKr) på ett område som är knappt en kilometer i diameter. Gravarna ligger på berget och omfattar låga, runda smårösen, stora stackformade gravrösen och runda rösen av koncentriska ringar.

De kändaste gravarna på det imponerande gravfältet är det avlånga röset "Huilun pitkä raunio" (Huilu gårds långa ruin) och den fyrkantiga stensättningen "Kirkonlaattia" (Kyrkgolvet). Fyrkantiga stenrösen som "Kirkonlaattia" (Kyrkgolvet) är inte kända från andra delar av Finland och formen är ovanlig inom hela den skandinaviska bronskulturens område.

Också omgivningen med lavklädda klippor och martallar är välbevarad och bär spår av det forna skärgårdslandskapet. Väster om området skymtar den igenvuxna sjön Saarnijärvi som var en havsvik under bronsåldern.

Sammallahdenmäki skyddas liksom andra fornminnen av lagen om fornminnen. Fornminnets och skyddsområdets gränser fastställdes 1993 genom beslut av länsstyrelsen. 

Struves kedja

Struves s.k. triangelkedja eller meridianbåge godkändes i juli 2005 som Finlands sjätte objekt för Världsarvslistan. Den företräder vetenskapens och teknikens historia på Världsarvslistan.

Struves triangelkedja (Struve Geodetic Arc) har konstruerats och uppmätts under åren 1816 - 1855 under ledning av den tyske astronomen F.G.Struve. Med hjälp av Struves kedja har man kunnat utreda ett lands storlek och form.

Struves kedja består av mätpunkter som ligger inom tio stater (Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina och Moldova). För Finlands del ingår sex mätpunkter som är belägna i Pyttis, Lappträsk, Korpilahti, Torneå, Övertorneå och Enontekis.

Kvarkens skärgård

Unescos världsarvskommitté godkände i juli 2006 att införa Kvarkens skärgård på världsarvslistan. Kvarkens skärgård är Finlands första världsnaturarv. Finland har från tidigare sex kulturobjekt på världsarvslistan. Kvarkens skärgård är en utvidgning av Höga Kustens världsarvsområde i Sverige. Tillsammans bildar de en enastående geologisk helhet, där landhöjningsfenomenet präglar landskapet på ett unikt sätt.

 Kvarken är en flack moränskärgård vars högsta punkt ligger endast 20 meter över havet. Särskilt spektakulära är de fält av De Geer-moräner, också kallade tvättbrädesmoräner, som inlandsisen efterlämnat på den österbottniska slätten.

 Skärgårdslandskapet i Kvarken förändras kontinuerligt av den pågående landhöjningen. Nya öar stiger ur havet, havsvikar blir till sjöar och farleder grundas upp. Förändringarna är påtagliga för varje generation skärgårdsbor, landarealen i Kvarkens skärgård ökar med 100 hektar per år.